Julen 1999 befann jag mig i New York. Kursen på Pace University var slut och några av oss hade bestämt oss för att stanna kvar ett par veckor extra och spendera jul och nyår i New York. Kontraktet på lägenheten som jag hade delat med min vän Maria hade gått ut och hon hade åkt hem. Samma var det för Debora, så hon och jag flyttade in till ytterligare några klasskompisar, som skulle ha kvar sin lilla etta nån vecka längre. Den låg på Sullivan Street i West Village och vi fyra fick precis plats med varsin madrass på golvet.
Traditioner när det gäller just julen har aldrig varit speciellt viktiga för mig. Det kanske beror på att jag inte har någon stor familj eller släkt, det är i princip bara jag och min mamma som firar tillsammans. Julafton har ungefär samma sköna schema varje år, med mat, Kalle Anka, julklappar och Karl-Bertil, men om det finns någon anledning att fira på ett annat sätt så är jag öppen för det. Var tionde år reser jag och mamma dessutom bort så långt vi kan för att fira jul, nyår och hennes födelsedag den 1 januari.
Konstigt nog så känns julen 1999, som jag inte spenderade på vanligt sätt, som den mest traditionsbundna jag kan komma ihåg. Det beror på att de jag firade med minsann inte hade tänkt kompromissa med julbestyren bara för att vi befann oss hundratals mil hemifrån och inte hade några pengar. För mig var det bara att rida på vågen och göra som jag blev tillsagd i den lilla vrån som var köket i lägenheten. Det rullades köttbullar och bakades lussekatter och om det inte är min hjärna som har konstruerat det efteråt så tror jag minsann att vi hade en liten tanig gran i ett hörn också.
Tror ni att vi missade Kalle Anka? Inte då. Svenska kyrkan i New York tar sitt ansvar som samlingsplats för utlandssvenskar, sätter upp en stor tv framför altaret och kör en video med hela Kalle-timmen inför fullsatta kyrkbänkar. Och på vägen ut kan man köpa med sig en hembakt kanelbulle eller en påse Djungelvrål. De som driver verksamheten där är hjältar.
Och så till sist, julklappar. Vi körde secret santa och hade en gräns på kanske 10 dollar och 1999 var en dollar runt 10 spänn. Om jag inte minns fel så var det då jag fick min Cartman-skumgummi-nyckelring som jag fortfarande har kvar. Men det kan också varit något helt annat. Gåvan den julen var inte vad jag fick i paketet utan upplevelsen av gemenskap och att alla bidrog med vad de hade kvar av pengar och mat och saker de där sista veckorna i New York.
Så, det var min julsaga, med tillhörande smörigt slut som gjorde mig lite fuktig i ögat när jag tänker tillbaka. God jul och gott nytt år!
En vinterdag med sting i vinden i Sandhamn 2010